Recension

Sam Harris, The End of Faith: Religion, Terror, and the Future of Reason

I The End of Faith för Sam Harris framgångsrikt tesen att människors ovana att tro utan tillräckliga bevis -- eller till och med i strid med dem -- är ett otyg vi måste bekämpa för att vi inte skall orsaka vår egen alltför tidiga undergång. Vare sig det handlar om religioner eller om sekulära ideologier som t.ex. maoism och nationalsocialism, är tro nämligen ett väldoftande lockbete för mänsklighetens mörkaste sidor.

För att illustrera sin poäng tar Harris läsaren med på en snabbtur genom delar av trons blodiga historia, med början i katolska kyrkans inkvisitioner och de religiöst inspirerade häxprocesserna, fram till förintelsen och dagens i huvudsak muslimska terrordåd. Snarare än tack vare, argumenterar han, är det trots den allestädes närvarande tron som de västerländska demokratierna med alla sina fri- och rättigheter kunnat växa fram. För dessa har vi istället människor som modigt åsidosatt dogmatik till förmån för förnuft och empiri att tacka.

Olyckligtvis är det många som viftar bort tro som en av huvudorsakerna till den död och förintelse vi genom att slå på TV:n dagligen kan beskåda. Hur ofta är det inte man får höra terrordåd skyllas enbart på förtryck, fattigdom och låg bildning? Harris förnekar naturligtvis inte att bl.a. dessa faktorer också spelar en given roll, men så lättvindigt som tron i princip alltid kommer undan upprörs han med all rätt över. Trots allt var flygplanskaparna som 11 september 2001 styrde in i World Trade Center vare sig lågutbildade eller fattiga. Detsamma gäller för Usama bin Ladin, världens idag mest efterspanade terroristledare, och många av hans anhängare. Nej, den allra rimligaste förklaringsmodellen är här i själva verket en helt igenom uppriktig tro på att de med sina illdåd gör Allah till viljes och att han i livet efter detta kommer att belöna alla martyrer med 72 trånande jungfrur. Hur absurt det än ter sig, är denna tro vad som får unga män med framtiden för sig att kallt och brutalt ta med sig oskyldiga människor in i döden.

En annan vida utbredd uppfattning som Harris bestrider är den att de flesta religioner genom tiderna misstolkats, och att de Rätt förstådda är fredens och kärlekens främsta förespråkare. Det stora problemet med detta förhållningssätt är att vare sig Bibeln, Koranen eller andra påstått heliga skrifter är några under av klarhet. Så till exempel finns för närvarande drygt 30 000 olika kristna samfund, vart och ett med sin egen alldeles speciella syn på hur Bibelns alla böcker skall läsas. Likaså är man inte heller inom den muslimska världen helt överens om vad Allahs vilja är, något som bl.a. visar sig i uppdelningen mellan shia- och sunnimuslimer. För att tydliggöra varför det helt enkelt är alldeles för svårt -- om ens möjligt -- att objektivt visa att dessa religioner i grunden värnar lika mycket om varje människas väl, väljer Harris ut både bibel- och korancitat som prima facie uppvisar ett otäckt förakt för dem som inte följer respektive guds ibland till synes godtyckligt dikterade regler. Att påstå att kristna som fördömer homosexuellt leverne inte alls är kristna, eller att muslimer som utlyser ett heligt krig mot det otrogna väst inte är riktiga muslimer, är knappast mer befogat än att påstå det motsatta.

Så vad skall vi då göra för att få bukt med denna gigantiska stötesten som tro utgör? Harris medger att läget för närvarande ser ganska hopplöst ut, men föreslår ändå en väg ut ur mörkret. I de flesta samhällen idag har människors föreställningar om livet efter detta, och hur man skall leva för att där få en så fördelaktig position som möjligt, ett slags särställning på så vis att det anses oförskämt och sårande att ifrågasätta dessa. Denna inställning måste vi göra oss av med; tro måste kunna diskuteras och kritiseras lika öppet som t.ex. politiska frågor. Om en människa påstår att homosexuella kommer att brinna i helvetet om de umgås sexuellt med individer av sitt eget kön, eller att jorden skapades för 10 000 år sedan, och detta innebär konsekvenser för andra människor än bara för de troende själva, skall vi liksom vi annars gör kräva bevis. Är bevisen för dessa extraordinära påståenden otillräckliga eller t.o.m. ickeexisterande, ja, då bör den som fällt påståendena ödmjuka sig och erkänna att hennes ståndpunkt är ohållbar, istället för att som så ofta ta sin tillflykt till tron. Vi bör helt enkelt lägga ifrån oss föreställningen att all tro måste respekteras, åtminstone om man med respekt avser vördnad.

Sam Harris har en examen i filosofi från Stanforduniversitetet, och höll vid tiden för denna boks utgivning på att doktorera i neurologi. För The End of Faith vann han 2005 års PEN-pris i kategorin ickefiktion.

Författare

Recensionen är skriven av Andreas

Diskutera

Diskutera recensionen i Ateistiskt Forum.

tillbaks  Tillbaks till startsidan


Sidan skapades den 7 september 2006
Sidan uppdaterades senast den 7 september 2006